Början
För ungefär fyra år sedan träffade jag en man som har barn. En liten prinsessa på cirka två och ett halvt år. En liten strumpebyxetjej med lockar kring hela det soliga ansiktet. Jag och hennes pappa blev i stort sett ihop med en gång vi träffades. Vi pratade inte så mycket om att han har barn. Inte som ett problem eller något konstigt i alla fall. Sessan hade åkt till sin mamma samma dag vi träffades och skulle vara där en vecka. Janne och jag träffades varje dag. Han berättade om sin dotter och jag blev nyfiken. Jag såg hennes rum, hennes leksaker och hennes små jackor och skor i hallen. Fotografier på väggen och den lilla tandborsten i badrummet. Och plötsligt var hon där. En liten filur med stora förväntansfulla ögon som klev rakt in i sitt hem, gav mig ett litet leende och satte sig i soffan och bad att få titta på en nalle puh-film. Som tur är så är hustet stort, vi kunde vistas i samma hus utan att vara uppe på varandra och tvinga fram ett umgänge. Båda kunde röra sig fritt i huset och kika på varandra med busiga ögon och leenden som blev större och större för varje gång. Efter ett tag kom hon på att man nog kunde använda den där främlingen som lekkamrat. Efter det tillbringade jag många stunder med att äta låtsasmat som hon så ivrigt tillagade på sin lilla spis. Det var hallon, tårta, köttbullar och ägg som vispades till i plastkastrullerna. En annan populär lek var "Du liten bebis, jag storasyssel (storasyster)" Då var det bara att lägga sig på golvet och få ett rosa docktäcka lagt som en liten ruta på magen.
Janne var noga med att jag alltid fick vara med. Han körde det pedagogiska "alla får vara med" och jag accepterades snabbt. (Jag var ju en bra lekkompis också!) Vi var lika, den här lilla tjejen och jag. Jag kunde känna igen mig i henne. Jag har nog väldigt nära kontakt med min barndom. Hon tyckte helt klart att jag var rolig. Jag vann henne helt när jag sjöng en sång om fingrarna och gjorde rörelserna till. Hon kan be mig sjunga den än i dag. Fast inte tjugo gånger om dagen som då!
Vem var jag då? Vad hade jag för roll egentligen? Plötsligt fanns jag där och fick kramar och pussar av hennes pappa. Hon frågade inte, hon gjorde som barn gör, testade lite. Sa att jag inte fick vara med. Janne sa att "alla får vara med", precis som de säger på förskolan. Jag ägnade mig mycket åt henne och ganska snart övergick "du får inte vara med" till "Vart är Isabel?" om jag inte var med. Efter några månader började vi använda ordet extramamma och jag tror att det var skönt för henne att jag hade en benämning i min relation till henne, även om det är ett begrepp som hon inte behöver användas så ofta. Det är mer nuu när hon är större och hennes kamrater är större och undrar över min roll som hon svarar att "Isabel är min extramamma."
Fortsättning följer...
