extraplastbonusmamma

Vi har under veckan haft en Sessa som inte har varit sig själv. Hon har varit lite kinkik, lite trotsig, lite kaxig och surat emellanåt. Idag fick hon veta att hon ska stanna här och inte åka till sin mamma. Först blev vi oroliga för hon såg lite avstängd ut, som om hon gick in i sig själv. Vilket hon antagligen gjorde för att orka med alla tankar och känslor som dök upp inom henne. Så vi satt tysta och lät henne smälta en stund. Sen sken hon upp och frågade om vi kunde spela spel. Sedan började hon nynna och sjunga och skvätta omkring i danssteg här på golvet, precis som hon brukar. Det kommer säkert frågor och funderingar senare. Men det tar vi då.

Intressant ordlista

I dag hade jag stor lust att hälla ut en stor balja lego i klassrummet och låta barnen bygga och leka i flera timmar. De behöver det. De är runt tio år och leksaker är nog en aning förbjudet. Varför i hela friden då? Dataspel, tevespel och bollar är okej. Pulka kan gå bra om man får bygga hopp i snön och stå upp i pulkan och vara matcho. Men det är så ansträngande att vara matcho att lekglädjen inte får plats.
Jag har så ont i huvudet efter dagens lektoner där det har varit ren kaos. Spring, skrik, trummande med pennor mot bänklock, fönsterbrädor, kompisens huvud, rygg, arm, ben. Vilket givetvis resulterar i utbrott hos kompisen som måste starta en pennfäktning. Som slutar i en brottningsmatch på golvet med ivrigt påhejande. Jag kan säga att det här handlar om en klass på mindre än tio elever. Och säger nån nåt. Exempelvis: "Oj men vad blev det här då" åt sågot som hon eller han gjort i sin bok. Så måste någon kommentera med: "Ja inte blev det väl bra ialla fall så dålig som du är." Och då måste en tredje ge sig in i diskussionen: "Är du så bra själv då jävla bög". Då skriker den fjärde: "Kan ni ge er jävla idioter". Då svarar någon av de andra: "Håll käften jävla hora". Och så kan ni ju försöka se mig framför er. Efter ett försök att kollektivt lugna alla på en gång genom att höja rösten och bli riktigt sträng och ingen lyssnade. Då försöker jag att hinna med att gå runt till alla och verka lugnande på den enskilda eleven. Genom att överrösta på ett strängt men lugnt sätt (pust, jag rodnar nästan när jag skriver). Tror ni att det funkar? Att jag är hes och har kramp i benen av att springa runt bland bänkarna hjälper föga. Då tittar jag på klockan och ber till gud att ingen ska gråta, vara skadad eller död före det ringer ut. Sen tittar jag på dem. Följer dem intresserat med blicken och försöker se vart beteendet kommer i från. Jag skulle vilja smyga ut, låsa dörren och sätta en forskingsgrupp utanför fönstret. Och en vakt som kan förhindra dödsfall.

Jag kan verkligen inte minnas hur jag tänkte när jag fyllde i den där ansökan till universitetet.

Nu har Sessan varit här ett tag. Det är jätteskönt. Hon är lite orolig, hon vet att det snart ska avgöras. Att en förändring ska till. För det vet ju vi vuxna också, att en förändring, hur positiv den än är kan skapa lite orokänslor inom oss. Hon är också rädd för reaktionen på den andra sidan. Hon är så liten och vill vara alla till lags. Hon sätter sällan sig själv främst, så vi är noga med att poängtera att vi sätter henne främst.

Det är snö ute. Tung och gråvit ligger den i ett tunt lager över leriga gräsmattor. Det finns inget hopp om den, jag känner i hela kroppen hur den ligger där ute och vibrerar lätt, redo att ge sig iväg i smala gråsörjiga rännilar. Men barnen älskar den. För de är inte som vi som gör skillnad på snö och snö. Det där slasket där ute har fått barn, som igår fick släpas ut genom dörren på rasten, att rusa ut med glittrande ögon och fötter som snubblar över sig själva av ren iver. Vi klagar på snön, vi som aldrig släpas ut om vi inte vill. Vi som inte rullar runt i geggamojan, som är det enda som blir kvar när en barnkropp slängt sig ned på den lätt snötäckta marken ocjh rullat några varv. Vi muttrar över ett snölager på bilen och att våra skor blir förstörda i slasket och att vi fryser. Men det gör inte barnen, för de kan ändå inte låta bli att dra med handen i snön på bilrutan, de har ändå fodrade, vattenavstötande stövlar och tjocka tröjor under bävernylonkläderna. Det är vi som förser dem med detta, för barn ska ha sånt. Men hur skulle det se ut om vi vuxna kom i fodrade gummistövlar, bävernylonoverall och med ett tjut slängde oss på mage i den lätt snöiga lerbacken? Jag svarar inte på det. Låt en egen bild växa fram i huvdet!

Jag träffar alla de här barnen! Alla barn som kommer från olika hem och har med sig olika vanor, upplevelser och känslor i sin mentala ryggsäck varje dag. Och jag vet så lite om hur de egentligen har det. För barn är så bra på att hålla fasaden uppe. Jag hoppas att alla barn har det bra hemma. Att de får kärlek, trygghet, omsorg, lugn och ro och mat i magen. Man kan alltid hoppas. Sen finns det barn som uppvisar oroande beteenden. Betyder det automatiskt att de lider brist på något ovan? Det tror jag inte. Jag vet ju att det är så mycket som är komplext. Men det hjälper inte. Jag blir arg ändå. Eller jag vet inte om jag är arg. Sekundvis flammar ilska upp men mestadels är jag bara ledsen och maktlös. Så himla maktlös man är som bonusförälder. Det är verkligen så att man bara har skyldigheter men inga rättigheter. Ingen rätt att hjälpa. Ingen chans att hjälpa. Mer än att finnas till hands och ge kärlek och trygghet när hon är här. Däremellan: Backa, vänta och uthärda.