extraplastbonusmamma

Jag träffar alla de här barnen! Alla barn som kommer från olika hem och har med sig olika vanor, upplevelser och känslor i sin mentala ryggsäck varje dag. Och jag vet så lite om hur de egentligen har det. För barn är så bra på att hålla fasaden uppe. Jag hoppas att alla barn har det bra hemma. Att de får kärlek, trygghet, omsorg, lugn och ro och mat i magen. Man kan alltid hoppas. Sen finns det barn som uppvisar oroande beteenden. Betyder det automatiskt att de lider brist på något ovan? Det tror jag inte. Jag vet ju att det är så mycket som är komplext. Men det hjälper inte. Jag blir arg ändå. Eller jag vet inte om jag är arg. Sekundvis flammar ilska upp men mestadels är jag bara ledsen och maktlös. Så himla maktlös man är som bonusförälder. Det är verkligen så att man bara har skyldigheter men inga rättigheter. Ingen rätt att hjälpa. Ingen chans att hjälpa. Mer än att finnas till hands och ge kärlek och trygghet när hon är här. Däremellan: Backa, vänta och uthärda.