extraplastbonusmamma

Det var jul när jag skrev här sist. Det blev jul här också. Sessan var kvar hos oss. Janne hade via ombud föreslagit att hon skulle vara hos sin mamma varannan helg. Han skickade också ett förslag om att hon skulle vara hos sina mamma hela juldagen. Mamman svarade inte. Sessan var ledsen och orolig så Janne lät henne ringa sin mamma. Det slutade med att Sessan grät. Att hon ringde innebar tydligen att mamman kände att det var okej att ringa hit också. Janne upprepade sitt förslag om umgänge varannan helg, utan svar. Istället ringde hon hit, pratade med Sessan och frågade henne när hon skulle komma (?) Sessan grät efter varje samtal. Fick ont i magen och huvudet och åt inte upp sin kvällsmat. Först i slutet av januari hörde mamman av sig via sitt ombud och krävde att Sessan skulle komma i fyra dagar. Hon åkte, men ville inte åka förrän hon fått ringa sin mamma och fått bekräftat av henne att hon skulle finnas på den bestämda platsen för att hämta henne. Även efter samtalet var Sessan orolig: "Tänk om mamma inte kommer". Det blev både julklappar och födelsedagdpresenter under helgen hos mamman. Ändå var Sessan inte direkt lyrisk och sprudlande när hon kom därifrån. Förra veckan var Janne i tingsrätten. Ett möte för att komma överrens om Sessans boende fram tills huvudförhandlingen varit och domen är satt. Jannes mål med mötet var att få ha boendet hos sig och en överenskommelse om varanannan-helg-boende hos mamman. Istället dikterade modern hur hon ville ha det. Ojämna perioder som började och slutade mitt i veckorna En dryg vecka här och en halv vecka där. Janne uppmanades både av tinget och sin advokat, att bara godkänna för att inte verka stönig inför huvudförhandlingen. Sessan är hos sin mamma nu. Jag hoppas hon har det bra. Men jag tvivlar på att de skonar henne från frågor ej lämpliga ett barn, samt lögner och skitprat. Sessan berättade kvällen före hon skulle till sin mamma att hennes styvfar, efter hembesöket av soc hos mamman i höstas, frågat henne: "Hur gick det, vad sa du om hur du ville bo?" Sessan berättade att hon inte velat svara på det. En stor oro inför vistelsen hos mamman handlade om styvfaderns beteende, om frågor han skulle kunna ställa och åsikter han skulle kunna ha. Om två månader är allt färdigt. Jag hoppas att vi är glada då.
Jag har mått dåligt set sista och orkar inte mer än absolut nödvändigt. Jag har svårt för att säga, eller skriva, det. Jag tycker att det låter klyschigt eller överdrivet, men det är sant. Det är bara så svårt att sätta ord på den absurda trötthet jag känner, och brist på glädje. Orken är helt enkelt borta. Men som sagt, två månader kvar och det blir ljusare och ljusare och snart är det dags för knoppar att brista igen. Det har aldrig kommit och gått en vår utan att jag kännt lyckorus över gröna små knoppar och torr, nysopad asfalt. För att inte tala om den där friska luften runt påsk och alla vårblommor som kämpar sig upp över en natt. Snart cyklar Sessan på torr asfalt och jag springer efter med videokameran.
Jag återkommer. Jag lovar.